Solen skiner...
och himlen är blå =)
Ska prata lite vikt idag, vilket iofs händer ganska ofta och det är just nu en stor del utav mitt liv! Ställde mig på vågen ganska nyligen och insåg att jag "bara" väger 103 kilo, jag hade alltså en startvikt på 137.1 och jag har gått ner 34.1 kilo sedan slutet utav november. Jag har alltså 3.1 kilo kvar till tvåsiffrigt och jag har sagt att om UNGEFÄR en månad ska jag väga tvåsiffrigt. Tror att det kan vara ett rimligt mål, men skulle det inte bli så är det inte så att världen går undet för mig. Jag har ändå kommit ganska långt i min viktresa, jag mår så himla mycket bättre av att inte vara så himla stor som jag faktiskt var från början. Jag har inte förrän nu när jag tappat så många kilo insett att jag faktiskt var så himla stor. Jag känner knappt igen mig själv om jag ska vara ärlig, jag är arg att det gick så långt. Men jag var inte medveten om min storlek och jag är heller inte medveten om hur jag ser ut nu heller. Mer än att jag har lättare att röra på mig och att jag orkar mer än förut, jag mår heller inte dåligt utav vikten som jag gjorde när jag var som störst. Jag har alltid varit stor, men jag har aldrig mått dåligt utav det. Men när jag sökte för operationen så va gränsen nådd, jag trivdes inte med mig själv och efter många försök att banta själv så orkade jag inte längre.
Många gånger får man höra så mycket kritik om operationen, att det är en enkel väg. Jag måste säga att det finns inget enkelt med detta. Först och främt så blir man nedsövd, vilket är en risk i sig. Sedan gör man titthål (öppnar buken genom små hål), man kopplar om systemet. Efteråt måste man ställa om hjärnan att man kan inte äta vad som helst och inte heller hur mycket som helst. Tänk dig då en person som hela livet har hetsätit och inte längre kan göra detta. Hjärnan tänker MASSA MAT och den lilla magsäck som finns säger HERREGUD vad håller du på med jag klarar inte så mycket mat. Vilket resulterar i en dumping (kallsvettning och illamående är det vanligaste). Jag har också haft STORA problem med magkatarr, där jag vissa dagar önskar att någon kunde ta mitt liv. Jag tycker att man ska tänka mer än en gång innan man väljer att operera sig, men jag skulle också vilja säga att jag ångrar inte en sekund mitt beslut jag har fått större livskvalite än någonsin!! Det finns risker med att lida av Fetma och det finns risker med en operation, frågan man får ställa sig är vilken risk man vill ta? Det är ett personligt beslut och ingen ska döma ens beslut. Min familj har aldrig dömt mitt beslut, utan verkar snarare vara glada för min skull.
KÄRLEK / Erika
Ska prata lite vikt idag, vilket iofs händer ganska ofta och det är just nu en stor del utav mitt liv! Ställde mig på vågen ganska nyligen och insåg att jag "bara" väger 103 kilo, jag hade alltså en startvikt på 137.1 och jag har gått ner 34.1 kilo sedan slutet utav november. Jag har alltså 3.1 kilo kvar till tvåsiffrigt och jag har sagt att om UNGEFÄR en månad ska jag väga tvåsiffrigt. Tror att det kan vara ett rimligt mål, men skulle det inte bli så är det inte så att världen går undet för mig. Jag har ändå kommit ganska långt i min viktresa, jag mår så himla mycket bättre av att inte vara så himla stor som jag faktiskt var från början. Jag har inte förrän nu när jag tappat så många kilo insett att jag faktiskt var så himla stor. Jag känner knappt igen mig själv om jag ska vara ärlig, jag är arg att det gick så långt. Men jag var inte medveten om min storlek och jag är heller inte medveten om hur jag ser ut nu heller. Mer än att jag har lättare att röra på mig och att jag orkar mer än förut, jag mår heller inte dåligt utav vikten som jag gjorde när jag var som störst. Jag har alltid varit stor, men jag har aldrig mått dåligt utav det. Men när jag sökte för operationen så va gränsen nådd, jag trivdes inte med mig själv och efter många försök att banta själv så orkade jag inte längre.
Många gånger får man höra så mycket kritik om operationen, att det är en enkel väg. Jag måste säga att det finns inget enkelt med detta. Först och främt så blir man nedsövd, vilket är en risk i sig. Sedan gör man titthål (öppnar buken genom små hål), man kopplar om systemet. Efteråt måste man ställa om hjärnan att man kan inte äta vad som helst och inte heller hur mycket som helst. Tänk dig då en person som hela livet har hetsätit och inte längre kan göra detta. Hjärnan tänker MASSA MAT och den lilla magsäck som finns säger HERREGUD vad håller du på med jag klarar inte så mycket mat. Vilket resulterar i en dumping (kallsvettning och illamående är det vanligaste). Jag har också haft STORA problem med magkatarr, där jag vissa dagar önskar att någon kunde ta mitt liv. Jag tycker att man ska tänka mer än en gång innan man väljer att operera sig, men jag skulle också vilja säga att jag ångrar inte en sekund mitt beslut jag har fått större livskvalite än någonsin!! Det finns risker med att lida av Fetma och det finns risker med en operation, frågan man får ställa sig är vilken risk man vill ta? Det är ett personligt beslut och ingen ska döma ens beslut. Min familj har aldrig dömt mitt beslut, utan verkar snarare vara glada för min skull.
KÄRLEK / Erika
Kommentarer
Trackback
